Kaattaaa

Sen några år tillbaka så har ju Oktober varit en Rosa Månad som stöd för bröstcancerforskningen.

Min berättelse...

Jag har alltid tyckt att det är bra att stödja bröstcancerforskningen och har köpt några produkter varje år. Sen kom det då ett år som fick mig att vilja stödja det ännu mer än jag redan gjort. Det året jag träffade E och lärde känna och älska hans mamma... Jag fick veta ganska tidigt i vårat förhållande att hon hade haft bröstcanser och att hennes prognos såg väldigt bra ut. Hon hade varit "frisk" i drygt 1½ tror jag, men hon hade några år kvar innan hon skulle bli helt friskförklarad.
Det var när vi var i Thailand december 2005 som Inger verkligen insåg att det inte var något som stämde. Hon hade hostat en hel del i Sverige och jag märkte av hennes hosta i Thailand, det lät inte som en bra hosta. En frisk människa ska inte hosta så som hon gjorde, men jag kunde inte säga något till E. Hans mamma och cancer ihop fick man inte prata om, hon var frisk enligt honom och skulle leva i många många år till.
Efter Thailand så uppsökte Inger en läkare då hon misstänkte att cancern var tillbaka, men det var inget vi fick veta. Hon gick på många olika undersökningar, röntgen och allt vad man nu gör. Jag tror det var i Mars/April 2006 som vi blev bjudna dit på middag av en speciell anledning. Det var den dagen vi fick veta att cancern var tillbaka, något som jag misstänkte men som kom som en shock för E. Vi två var dom första förutom Christer (E´s pappa) och Roffe & Riggan (faster med man) som fick veta, E´s bror fick veta dagen efter oss.
Det läkarna hade upptäckt var metastaser i lever och lungorna. Dom i lungorna var orsaken till hennes hosta. Inger hade fått mediciner som skulle minska metastaserna och om hon tog dom och om dom hjälpte sa läkarna att hon skulle få leva i 5-10 år. Vilket jag tyckte lät lite väl länge. Men Inger var lite osäker på om hon verkligen ville ta medicinerna, hon hade redan genomgått en behandling för cancern. Men efter mycket diskuterande fram och tillbaka så valde hon att börja äta tabletterna, då  E skule sluta snusa och Roffe sluta röka.
Behandlingen gick väldigt bra, metastaserna minskade till halva storleken på bara några månader. Inger var pigg och många trodde att hon skulle leva dom 10 åren som det pratats om. Jag tyckte dom att vi inte skulle ställa oss in på 10 år utan mer hoppas på 5 bra år.
I samma veva som jag och E flyttade isär, men inte gjorde slut, så började Inger hosta mer igen. Det var i November 2006. Hela julen och nyår gick, Inger och Christer åkte till Thailand i Januari. Mitt och E´s förhållande tog slut i samma veva som dom kom hem från Thailand. Vilket gjorde Inger så ledsen då jag nästan var på väg att flytta in igen. Hon blev ledsen när jag flyttade ut, men när jag ändå var där ganska mycket och firade julen med dom så hoppades hon på att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Jag var den dottern hon aldrig fick.
Efter att jag och E hade gjort slut på riktigt, jag hade hämtat alla mina möbler, kläder osv... Så fick jag ju aldrig någon uppdatering om hur Inger mådde. Jag träffade på henne nån gång ibland i centrum, skickade ett sms ibland. Det enda jag hade fått veta var att metastaserna hade börjat växa igen, medicinerna hjälpte henne i ett år ungefär.
I maj 2007 träffade jag Inger utanför ICA, då berättade hon att det inte var så bra. Det hade spridit sig till ryggen, hon hade väldigt ont och åt inte längre tabletter mot cancern.
Det var sista gången jag träffade Inger... Jag hade tänkt åka till henne flera gånger under sommaren, men varje gång jag var på väg dit efter jobbet såg jag E´s bil åkandes åt det hållet. Vi pratade inte med varandra då och jag ville inte riskera att träffa honom. Jag hade bestämt mig för att hälsa på Inger efter min semester, som tog slut i början av Augusti.
Men när jag var på Kreta i månadsskiftet juli/augusti fick jag det värsta sms någon kunde skicka mig. Jag fick beskedet att dom trodde hon skulle ha gått bort dagen innan, men hon klarade den dagen. Det smset fick jag den 31:a juli. Hon som jag fick smset av trodde att jag hade varit med och tagit farväl av Inger någon dag tidigare på sjukhuset, då hon inte varit bjuden. Men jag visste ju inte om att hon var så dålig.
Inger somnade in dagen efter att jag fick smset, 1:a Augusti 2007.

Inger betydde verkligen så mycket för mig. En helt underbar människa! Jag kommer aldrig kunna få en lika bra svärmor som hon var.
Sen jag fick veta att Inger hade cancer har det varit en självklarhet för mig att stödja forskningen. Jag tycker ävn att det borde vara en självklarhet för alla, även om dom inte känner någon som har drabbats.

Här är några produket man kan köpa för att stödja bröstcancerforskningen: